Please wait...

I torsdags kom jag hem med en ask choklad. Ungarna sov så jag passade på att lassa in en del – i munnen alltså. Under kvällen hade jag på Stockholms blodcancerförenings årsmöte fått äran att prata lite om det gångna projektet Patientrelaterade mått och tankar om fortsättning på det. Arbetet har ju fortgått sedan lanseringen av rapporten och förutom föreläsningar och utbildningar, pågår planering inför ett helårsprojekt.

Ett projekt som till en början syftar till att undersöka läkares möjligheter och inställning till att tillvarata patientrapporterade uppgifter om utfall och upplevelser. Huruvida vi får pengar att driva detta projekt är en fråga som avgörs först i april/maj. Härutöver har vi en annan idé på gång – en snitsig idé menar jag – som också kräver extern finansiering. Ack och ve.

Under torsdagskvällen halkade vi in på utredningar och lagar som framhåller olika patienträttigheter som också ställdes centrala under höstens empiriska undersökning, men i form av behov och önskemål hos deltagarna. Att visas omtanke och respekt, ges individuellt anpassad information, medinflytande, uppföljning osv uttrycktes vara viktiga aspekter.

Problemet har än så länge, utifrån min egen grunda förståelse, inte handlat om brist på kunskapsunderlag och undersökningar (varav vår är ett bidrag) i det person- och patientcentrerade arbetet. Man kan ju fråga sig hur många inom vården som läser rapporter från Socialstyrelsen som syftar till att ge konkreta förslag på förbättringsåtgärder och som anstränger sig att tolka och införliva abstrakta och värdeladdade lagändringar.

Vården är nog en av de diskurser vari hjulet oftast återuppfinns. En av anledningarna är förstås att ett stort intresse finns att förbättra vården och patienters situation. Det är frågor som berör många människor och som upplevs som meningsfulla på flera plan. Och ändå ser vi ofta nog suboptimala lösningar map patientperspektivet i den kliniska verksamheten. Varför då?

Handlar det om särskilda strukturer som sätter gränser för patientupplevd kvalitet? Bryr man sig inte tillräckligt på vissa ställen? Finns en förskjutning av krav så att patienter aldrig kan bli nöjda, i ett slags intrinsikal problematik? Eller handlar det om multikriterier i ett beslutsproblem i vilket patientperspektivet inte bör ställas högre på agendan, om vi också vill att patienter ska överleva? Förstås måste det finnas undanträngningseffekter av att jobba personcentrerat – eller?

 

 

Med våra mycket högt uppsatta målsättningar för e-hälsa i Sverige kan tänkas att ännu fler aktörer kommer att fylla hjulförrådet. Här har vi sedan länge sett tendenser till att skapa nya lösningar – inte för att de gamla är dåliga – utan för att aktörer vill skapa egna lösningar. Finns inte ett problem här? Alla de som erbjuder lösningar, som återuppfinner, som söker sammanställa och erbjuda den nyaste av alla helhetslösningar skapar i slutändan ett sorl i större mängder. Ett sorl som vården kanske vid någon punkt måste börja stänga ute för att de har ett jobb att göra?

Några (ofta ej upplevda) ideal inom forskarvärlden är ändå värda att lyftas fram i sammanhanget tänker jag, exempelvis ödmjukhet, att se sitt bidrag som en liten del i ett större sammanhang och att se arbetet som en del i en gemensam strävan att nå bättre kunskap. Vi måste verkligen jobba för att uppfylla dessa, vi på Blodcancerförbundet också, för att inte bli en del av sorlet. Hur ett sådant arbete bör bedrivas är en svår fråga. Men förmodligen handlar det inte om att försöka skrika högst.

Leave comments

Your email is safe with us.